Hur blir vi dem vi är?
Alla har vi någon gång funderat på frågan, vem är jag och varför? Det har länge funnits en vilja att hitta svaret på den frågan och därmed har teorier uppkommit för att försöka ge en förklaring till vilka vi är och hur vi har utvecklats till att bli just så. Man brukar kalla dessa för teorier om utveckling, personlighet och intelligens. Men vilken teori är bäst?
I läroboken “Psykologi för gymnasiet” (2011:126-135) skriver Nadja Ljunggren om en forskare vid namn Walter Mischel som utförde en studie där han undersökte hur bra barn var på att vänta. Testet gick ut på att barnet fick en marshmallow och blev tillsagd att väntar du med att äta denna så får du en till när jag återvänder. Han följde sedan barnen till vuxen ålder. Det visade sig att barn som lyckades med testet också lyckades bättre senare i livet. Detta är enligt Ljunggren en del av forskningen inom temperament. Hon beskriver temperament som våra medfödda reaktioner på omvärlden. Det handlar om ens grundläggande humör, alltså på vilket sätt man oftast reagerar i situationer rent känslomässigt. Det behandlar också förmågan att skjuta upp tillfredsställelse som tidigare nämnt eller vilken aktivitetsnivå man har. Ljunggren betonar dock att temperamentet inte ska ses som någon färdig personlighet utan snarare som en mall för hur individens vidare utveckling kommer att ske. Det är viktigt som vuxen att känna till barnets grundtemperament, detta för att barnet och vårdaren som det kan kallas ska få en så bra anknytning till varandra som möjligt. Det här leder oss till nästa teori.
I Nadja Ljunggrens lärobok “Psykologi för gymnasiet” (2011:135-142) beskrivs också en annan teori och denna kallas Bowlbys och Ainsworths anknytningsteori. Ljunggren skriver att barn har en drift att knyta an till en eller några få vuxna. Vuxna har också en drift att svara på denna anknytning. Detta skapar ett band mellan barn och vuxen och leder till att barnet får ett kognitivt schema. När en vuxen lyckas med att möta barnets behov bildas en trygg anknytning men om barnets behov inte blir tillfredsställda kommer anknytningen bli otrygg eller helt och hållet utebli, vilket ger barnet olika förutsättningar. Harry Harlow genomförde försök med rhesusapor och lyckades med att dra slutsatsen att närhet och trygghet är lika viktiga som föda när man är liten och att det därför är viktigt för en vårdare att bistå med närhet under uppväxten. Det finns dock flera motsättningar till denna teori bland annat i artikeln “Tidig dagisstart är det bästa för de allra flesta barn” (DN:2005-04-08) där Bengt-Erik Andersson skriver om en studie som säger att barn som börjar på dagis redan innan ett års ålder klarar sig bättre i det fortsatta livet jämfört med de som börjar dagis sent. Detta motsäger sig utgångspunkten att det är viktigt att ett barn knyter an till endast en eller ett par vårdare.
Den sista teorin heter människans åtta åldrar enligt Erik H Erikson. I läroboken “Psykologi för gymnasiet” (2011:142ff) beskriver Nadja Ljunggren utgångspunkterna i teorin som lyder: Genom livet genom går man åtta faser som alla ställer en inför en konflikt mellan två poler. När man är liten handlar det om att finna tillit till omvärlden. Sedan fortsätter det i skolan med att man ska bygga upp sitt självförtroende. När man når tonåren gäller det att hitta sin identitet och när man blir vuxen skiftar fokus till att hitta den man vill leva med och att ta hand om de nära och kära. Ifall man lyckas med alla dessa kommer man när man blir gammal att utveckla en vishet och kunna vara tacksam för det liv man levt. Resultatet till de olika konflikterna kan dock också bli negativt och då kanske man istället blir förtvivlad och känner ångest inför att bli gammal. Ljunggren skriver dock i boken “Psykologi för gymnasiet” (2011:149) att det går att ta igen om man inte har klarat en utmaning.
Den teori som kan anses bäst beskriva varför vi är dem vi är, är således en blandning av alla tre. De kompletterar varandra och fyller de hål som finns när teorierna står för sig själva. Temperaments forskningen står bara för den mall som vi föds med men den räknar inte in de händelser i livet som vi kan tänkas stöta på. Detta fyller de åtta åldrarna igen genom att ta hänsyn till att man också förändras under livets gång. Det kan dock vara så att de åtta åldrarna istället borde handla om livsavgörande händelser och att istället dessa förändrar vilka vi är, men det visar ändå på en utveckling genom hela livet. Anknytningsteorin fyller på med faktorn av våra föräldrar som också står för en del av vår utveckling och personlighet. Sammanfattningsvis kan man säga att tillsammans är teorierna starkare än de är när de står för sig själva.
/Elev i SABET13
VA????
SvaraRadera