måndag 27 oktober 2014
Psykisk ohälsa i Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Är Jan i Skrolycka galen? I kommentarsfältet kan du skriva in citat som beskriver hur karaktärerna eller omgivningen upplever psykisk ohälsa i romanen Kejsarn av Portugallien. Ni skriver in tre citat vardera. Skriv vilken upplaga av romanen du läst och hänvisa till sidan citatet står på. Kom ihåg att skriva ditt namn eller dina initialer så att jag vet vad just du skrivit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bonnierpocket 1987
SvaraRadera"Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på Jan, medan han gick dessa onödiga ärenden. Den var inte så befallande mer nu, utan den tiggde och bad, att han skulle hasta.
- Jag kommer, jag kommer, viskade Jan tillbaka, [...]" (s. 64)
"Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden. Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet.
- Välkomna, välkomna, välkomna! sa han." (s. 81)
"Jan sprang så långt ut på bryggan, som han kunde, och där lutade han sig ner mot vattnet med det utseende, som han alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, [...] Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att han med blicken följde någonting, som begav sig bort över de små gråa vågorna, vad det nu kunde vara. [...]
- Det var den lilla flicka, som kom roende, sa han och sänkte rösten med detsamma, så att han bara viskade. Ho hade fått låna båt av kapten. Jag såg, att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Ho sa, att ho hade glömt e sak, när ho for. Det var nånting, som ho ville tala mä oss om." (s. 83)
Carolina sabet13
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaBonnierpocket 1987
SvaraRadera"Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. Det knarrade till uppe i grenarna, som om de skulle försöka sätta sig i rörelse. Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det, som han såg. Det kunde ha varit just den frågan, som hade satt liv i trollpacket."(s.26)
"Hela tiden tänkte han på hur besynnerligt det var, att han inte kände någon riktig sorg. Nu var han densamma, som han hade varit för aderton år sedan. Han kunde inte bli glad, och han kunde inte bli ledsen."(s.79)
"Varje morgon steg han upp, satte kläderna på sig och ämnade gå till Falla på dagsverke. Men innan han hade kommit utom dörrn, kände han sig så dödstrött och kraftlös, att det inte var annat för honom att göra än att lägga sig ner igen."(s.98)
/Amanda N
"Det var igen konst för de stora, klobeväpnade trollhänderna att rycka barnet ifrån henne. Inte tordes han ta barnet ur hennes armar heller här mittpå det farliga stället. Det kunde just ha kommit trollpacket att röra på sig." (S.26)
SvaraRadera"Nästan utan att tänka på vad han gjorde höll han då upp fingrarna på vänstra handen som en ring framför ögonen och såg mot sängen. Och se! Då satt där en liten naken Herrans ängel på sängkanten." (S.32-33)
"Jan gick krokig och såg dödssjuk ut. På rocken hade han mossa och jord. Kattrina frågade om han ramlat och slagit sig. Nej, det hade han inte, men han hade visst legat på marken en stund. Då var han väl sjuk? Nej, inte det heller. Det var bara någonting, som hade stannat. " (s.78)
/ Angelica
Tillägg: Bonnierpocket 1987
SvaraRadera/ Angelica